Svensk Israel-Observation

I väntan på ett inlägg om folkhälsa och medellivslängd i Sverige kontra Israel kan uppmärksammas att två tendenser håller i sig och kan vara delar utav trender. Den ena rör den intressanta demografiska moderniseringen av den arabiska sektorn i Israel och den andra den för långsamt växande ekonomin.

Israels statistiska centralbyrå släpper i samband med det judiska nyåret sin statistiska årsrapport med mängder av intressanta data. Den månadsvisa rapporteringen ligger dock ett år före och under de nio månader sedan inlägget om de förändrade födslotalen kan konstaterats att mikrotendensen höll i sig (födslotalet sjönk från 26.3 till 25.9) och är del av en trend vars botten inte är nådd. Frågan är om inte om det israelisk-arabiska 10-talet demografiskt kommer likna Västvärldens övergång från 60-talets babyboom till 70-talets babybust. För druserna och de kristna araberna är moderniseringsfasen snart i sitt slutskede och de kristna har nu födseltal under reproduktionsnivå.

Trenden innebär både en möjlighet och en risk. En möjlighet i och med att andelen i arbetsför ålder växer snabbare än gruppen som helhet och israels arabiska sektor kan göra en rejäl standhöjning under kommande decenium, en risk i och med att en stor alienerad grupp kan skapas med fritid men utan hopp, en samhälleig/separatistisk instabiliserande kraft.

Gällande den ekonomiska utvecklingen verkar media glömma en sak när de förbluffas över den Israeliska ekonomins tillväxttakt. Israel har den utvecklade världens högsta befolkningstillväxt och en av de yngsta medianåldrarna (unga konsumerar mer än äldre). När till och med Bloomberg förbluffas så måste man ju säga att någon skött sin Hasbarah utmärkt. Och psykolgi är ju en del av den moderna riskkapitalistekonomin så vi får väl hoppas på snöbollseffekt. För att förtydliga så växer den Israeliska ekonomin med en årstakt på 4.7 % mot den mer utvecklade Eurozones 4.1 %. Men jämför vi ökningen per capita som är det intressanta ur medborgarnas perspektiv så växer Israels ekonomi långsammare (4.7 % - 1.8 % befolkningstillväxt = 2.9 %) än Eurozone (4.1% - 0.2% = 3.9 %). Tillväxttakten är alltså knappast på den nivå som behövs för att inom rimlig tid (ett decenium) dra upp de israeliska löntagarna till välstånd och transformera Israel till ett medelklassamhälle. En intern produktivitetshöjning är enda sättet och det måste komma i fokus.

Efter några månaders bloggpaus har jag nu äntligen fått lite tid att skriva om landet som jag bor i. Det har inte saknats nya ämnen att skriva om men livet som invandrare från välfungerande Sverige till den levantiska staten (kan även läsas den judiska staten) har minst sagt varit innehållsrik och tidskrävande. Israel för mig är nästintill deprimerande jobbigt på vardagar och helt fantastiskt underbart på helgerna. Att judiska turister får så skev bild av landet kan jag mycket väl förstå, eftersom jag själv upptäcker varje veckoslut att jag befinner mig ett dynamiskt spännande land vid medelhavet, men inte annars.

Just dynamiken är något Israel försöker framhäva i sitt försök att skapa ett positivare varumärke. Israel är ledande inom IT och och har så och så många bolag på Nasdaq. Landet har sedan länge varit en ledande nation inom handel med slipade diamanter och exporterar även jordbruksteknologi, läkemedel och kemiska produkter. Israeliska företag är ledande inom den internationella valutahandeln liksom internetspel. Intressanta pågående projekt är solcellsforskning, avsaltning och ett nationellt elbilsnät. Inget av detta ska förringas och är också helt klart fantastiskt, men ger samtidigt en skev bild av det ekonomiska läget i Israel och landets potential.

Först och främst bör påpekas att om Israel skapar mängder med företag så är det ytterst få av dessa som blir större en ett dussin anställda. Mentaliteten är att skapa, inte att administrera samtidigt som ett fruktat imageproblem gör att få bolag når internationell status (med ett stort undantag kallat TEVA). Att israeler ger ett osofistikerat slafsigt intryck hjälper inte heller i denna värld där tid är en bristvara och hunden döms efter håren. Den framgångsrika exportindustrin kan dessutom inte lösa de strukturella/sociala och demografiska problem som Israel lider utav och som landet gör förvånansvärt lite för att lösa. Snarare har den stratifierat Israel till ett land i tredje världen med stora klassklyftor som döljs av tjusiga medelvärlden.

För här tjänar mer än halva landet 4000 NIS (8000kr) eller mindre trots att BNP/capita passerat flera av EUs sydliga och östra medlemsländer, som trots det nog ger ett rikare intryck än Israel. Av den resterande halvan som ligger över minimilön är lönerna relativt Västeuropa/Nordamerika mycket låga samtidigt som kostnadsläget är högt, särskilt där jobben finns. Samma yrke som skulle ge en bra lön i Europa ger småpotatis i Israel varför det knappast är förvånande att 25 % av Israels akademiker (här finns iof många) verkar i utlandet.

Demografiskt finns ett stort problem i att ultra-ortodoxa och muslimska araber är de snabbaste växande grupperna i arbetsför ålder då dessa har låg formell utbildning och låg produktivitet. Detta skapar den ironiska situationen att det i Israel finns 300 000 gästarbetare från Asien/Afrika trots att det arbete dessa utför skulle kunna göras av landets egna medborgare. Men en öst/sydasiat eller afrikan gör flerdubbelt mer arbete för samma lön och av den anledningen finns varken incitament till effektivisering eller att anlita ultra-ortodoxa eller araber.

Utöver organisatoriska och demografiska problem lider Israel av mycket låg graden av tillit inom samhället som minskar transaktionshastigheten. Israel är ett äkta multikulturellt samhälle och ett av få utanför Afrika. Här finns till skillnad från andra immigrantländer inte en dominerande grupp för de andra att assimileras in i. Att vara israel är en tom identitet jämfört med att vara jude, men det senare kan man vara på många olika sätt. En marockansk jude är lika autentisk som en polsk och även om de tillhör samma folk är deras levnadssätt och världsåskådning starkt präglad av deras forna hemländer. Även om situationen naturligtvis blivit bättre med tiden och den gradvisa evolutionen av en homogen israelisk jude lider samhället av liknande åkommor som andra mångkulturella länder  (din nästa är de som tillhör din grupp) med ohederlighet och misstänksamhet i alla former av ekonomiska transaktioner. Detta skadar den ekonomiska aktiviteten allvarligt då du alltid utgår från att den du gör utbyte med försöker luras och du därför tar längre tid/kontrollerar saker innan du utför ett utbyte.

Slutligen är det största hindret för allmänt välstånd och medelklassamhälle i Israel den låga produktiviteten inom många sektorer. Orsaken är fatalistisk levantinsk karaktär kombinerat med kartellbildningar, vilket resulterar i en cykel av låga förväntningar som tillåter bristande konkurrens. Konsumenterna accepterar att betala dyrt för dålig service och ineffektivitet som om det inte fanns något annat sätt saker skulle kunna göras på. I Israel hatar företag/organisationer konkurrens och söker lösa problemet med förbud, ekonomiska murar och att ”stänga in” konsumenter. Men inget av detta skulle fungera så bra det gör om inte konsumenterna accepterade situationen.

Dessa faktorer och särskilt de två senare är helt avgörande för att förklara varför Israel inte är ett medelklassamhälle. Den dysfunktionella marknadsekonomin gynnar enbart toppskiktet i samhället på konsumenternas bekostnad och i ett samhälle där alla luras är också alla förlorare som spelteorin förklarar. Freiers är vi allihopa..

Att läsa om demografi är ett av mina favoritnöjen. Få ämnen fascinerar mig så mycket kanske till trots av att många anser det vara en allt för abstrakt förklaringskälla till skeenden i världen. Demografi är inte allt och förklarar heller inte varför människor agerar som de gör, däremot hur många som finns tillgängliga att agera som de gör. Med många menas inte absoluta numerär utan ett åldersegments relativa storlek till äldre och yngre segment. Det är lite som osteologi där en forskare bara genom att utläsa ur ben kan säga om varelsen var karnivor, kunde springa snabbt och om den föredrog att slåss eller fly. Demografer kan på samma sätt utläsa och förklara olika samhällsskeenden. Finns många äldre i förhållande till yngre blir ett samhälle relativt stabilare och vice versa. Många barn skapar ett befolkningstryck med särskilda konsekvenser men fungerar även det stabiliserande då de unga vuxna är sysselsatta med att ta hand om de som är än yngre. Många barn brukar dessutom vara ett uttryck för att ojämlikhet mellan könen då män och kvinnor har olika reproduktiva strategier beroende på ansvarsfördelningen. Hur könsfördelningen förändras över tiden (åldrande) säger mycket om vilka samhällsförhållanden som finns. Förändringar i ålderspyramiden påverkar maktstrukturer och kan både vara ett uttryck för kulturskifte eller bidra till själva förändringen. En av de intressantaste och "farligaste" befolkningsstrukturerna är en så kallad "youth bulge" eller ungdomsbula. En youth bulge uppstår när ett samhälle med höga födelsetal och låga dödstal gradvis övergår till ett samhälle med lägre födelsetal men fortfarande låga dödstal. I befolkningspyramiden uppstår då en bula efter några år av yngre mellan 15-35 som ofta tidvis är fler än de som kommer efter dem. Ungdomsbulor uppstår inte alltid och kan se olika ut. Extrema fall beror ofta på extrem nativitet som under mycket kort tid övergått i låg nativitet. Fenomenet förekommer över hela världen och två typexempel är Kina och ännu extremare Iran som visar vägen för resten av mellanöstern.

Varför är ungdomsbulor så farliga? Främst för att de är destabiliserande och att de utgör grogrund för extremism. Bulan i sig brukar ofta vara svår för samhällen att absorbera ekonomiskt med följd av högre arbetslöshet och upplevt sämre chanser även för de högre segmenten då konkurrensen vanligtvis ökar inom den högre utbildningen. Utbildningens relativa värde minskar då arbetsmarknaden får  tillgång till fler unga akademier under kort tid. Det sistnämnda spär på den destabliserade effekten extra mycket. Kontentan är att samhället fylls av många, universitetsutbildade, arbetslösa unga vuxna som inte har barn att försörja. De har alltså väldigt mycket "fritid" och deras ungdom och utbildning drar många till radikalism och opposition. Noterbart är att även under goda ekonomiska förutsättningar så brukar ungdomsbulor skapa "problem" med den ungdomsrevolt som svepte västvärlden under slutet av 60-talet och början av 70-talet som praktexempel.

Den Islamiska Republiken Iran har lyckats med konsttycket att skapa den mest extrema youth bulge-situationen någonsin i mänsklighetens historia. Den är maximal med undantaget att Iran fortfarande har en stor landsbygdsbefolkning och "asociala beteenden" sker i städerna.

Grunden lades nästan samtidigt med att de nya makthavarna installerat sig. Den barnbegränsningskampanj som Shahen inlett avskaffades då den var en oislamisk komplott från västvärlden för att försvaga islam (liknande tongångar hördes för övrigt från större delen av den muslimska världen). Regimen började istället propagera för ett högt barnafödande för att stärka den islamiska republiken. Babyboomen fick en skjuts av Iraks anfall då fler barn som sågs som fler framtida soldater. Redan i slutet av 80-talet började dock mullorna inse sitt misstag. Befolkningen växte i enorm fart och skapade ett tryck som inte samhället klarade av. Allt från försörjning till infrastruktur hotades av kollaps under den tyngd som de enorma årskullarna skapade särskilt då dessa krävde resurser på ett sätt som tidigare årskullar inte krävt (allmän skolgång etc.). Regimen gjorde därför en kovändning och började uppmuntra barnbegränsning, fördröjning av äktenskap och högre utbildning. Vändningen skedde snabbt och från att ha haft extremt hög nativitet har Iran idag en nativitet som liknar den i industriländer. Samtidigt har den högre utbildningen expanderat kraftigt med hjälp av oljepengar utan att det finns särskilt många arbetstillfällen när studenterna väl är färdiga. Den Iranska ekonomin är nämligen extremt vanskött för att vara ett land med sådan stor potential (kombinationen av olja och iranier borde innebära guld och gröna skogar med tanke på hur exiliranier presterar). Vi har alltså en cocktail av extremt många mellan 15-35 år som i högre utsträckning saknar egen familj, har högre utbildning och är arbetslösa. Boom, krasch, pang!

I Israel finns flera analytiker som roat åskådar denna utveckling föga reflekterande att man odlar ett identiskt scenario. Nu rör det inte israels judiska majoritetsbefolkning utan den muslimska palestinska minoriteten. Förhållandena är nämligen sådana att en identiskt utveckling håller på att skapas. Den muslimska palestinska befolkningen i Israel har länge präglats av en klassisk pyramidform med en bred bas dvs ett högt barnafödande. Utbildningsnivån har varit och är låg liksom de materiella ambitionerna (relativt den judiska befolkningen). Förändringar har dock inletts och nedräkningen börjat. Sedan 2003 har en dramatisk nedgång i födelsetalen inletts.

För varje år söker sig dessutom fler universiteten och den muslimska palestinska minoriteten börjar allt mer likna den judiska i sina materiella krav. Samtidigt så finns både verkliga och uppfattade hinder i form av diskriminering som skapar frustration. Arbetslösheten är högre bland araber och de som har utbildning får sällan de jobb de är utbildade för. Ur ett nationalistiskt perspektiv känner sig palestinierna förfördelade då staten inte verkar i deras intressen varken nationellt eller lokalt (byggtillstånd och byggande av omringade judiska samhällen exempelvis). Israel är inte där Iran är idag, men om 20 år garanterat. Med den vetskapen är ekonomisk utveckling av Gallilen och Negev en prioritet som rör mer än att vidhålla en judisk majoritet i dessa områden (för att undvika separatism). Dödsskjutningar och uppror betydligt värre än de som skedde år 2000 är annars att vänta. Men vem har tid att tänka långsiktigt i Israel?

Populism och ekonomi går sällan ihop. Det som är bäst i längden är sällan det som är bäst för stunden. Kan makthavare inte skylla ifrån sig (eller vill vinna kommande val) kan kortsiktiga beslut skada ett lands ekonomi för decennier.Mycket bra exempel är Sverige och Israel på 70-80 talet och dagens Iran.

För att undvika denna empiriskt bevisade skadliga kombination är alla centralbanker i alla utvecklade ekonomier idag självständiga. Politiker kanske vill genomföra populistiska beslut men kan inte på grund av den ekonomiska tvångströja som centralbankernas obligatoriska fokusering på låg inflation skapar. På samma sätt som en självständig högsta domstol (inte helt fri) garanterar att inga författningsvidirga beslut tas så hindrar centralbankerna effektivt en äventyrlig ekonomisk politik.

Tyvärr är inte detta alltid tillräckligt. Israel må ha en fantastisk centralbankschef i Stanley Fisher (en amerikansk guldklimp, läs hans resumé!) men i Israeliska regeringar sitter ofta både socialister och medeltida religionsutövare med mer egenintresse än allmänintresse. Staten är till för att berika den egna gruppen och inte landet alternativt  så är den svenska modellen i sin 70-tals tappning så nära det jordiska paradiset man kan komma inklusive mer statligt ägande. För att inte ekonomin ska lida i denna dysfunktionella demokrati (dysfunktionaliteten ligger i den demografiska heterogeniteten) så levererar centralbanken rapporter och uttalanden om ämnen som kanske inte riktigt utgör dess fält. Poängen är att den israeliska centralbanken idag åtnjuter sådan kredibillitet att den ger regerande politiker en möjlighet att föra en korrekt långsiktig politik. Beslut kan nämligen alltid hänvisas till dess rekommendationer. Dessa är också utmärkta att använda för att värja sig mot partier med en minst sagt osund ekonomisk agenda.

Senaste rapporten från den Israeliska centralbanken rör det israeliska flerbarnstillägget. Systemet var pga politisk kohandel både orättvist och kostsamt. Dessutom uppmuntrade det barnafödande i fel sektorer (läs ultra-ortodoxa judar och polygama beduiner) utan att underlätta för majoriteten med sundare barnafödande. Lyckligtvis fick det en nådastöt under Nethanyaus innehav av finansministerposten 2002 och de positiva konsekvenserna har varit remarkabla.  Barnafödandet har sjunkit för de två nämnda grupperna och förvärvsarbetandet ökat. Dessutom har intresset för utbildning stigit särskilt bland ultraortodoxa.

Nu vore allt frid om det inte vore för att det alltid finns mörkermän som vill återuppliva detta korrupta system för att stärka sin egen sektor och sin egen väljarbas. Partiet heter Shas som vanligt och att det rör egenintresse på andras bekostnad är så uppenbart att det borde få blodet att koka på varenda sund människa. Som villkor för att ingå i koalitionsregeringen kräver Shas att det absurda flerbarntillägget (alltså ett system som ger mer per barn om du föder 10 än 4) ska höjas igen på sikt. Likud har erbjudit ett alternativt system där pengarna går till barnens omkostander istället men detta intresserar inte Shas utan pengarna ska gå till föräldrarna (som använder pengarna för att berika sig själva, särskilt bland beduinerna).

Det är i ljuset av detta som centralbankens senaste rapport ska ses. Men det lär knappast bli den sista i ämnet. Både araber och ultraortodoxa kan nämligen räkna med ökad representation i Knesset den närmsta tiden.

Israeliska Centralbankens rapport finns att läsa här.

Som de flesta kanske känner till så präglas flera mindre länder av en koncetration av den ekonomiska aktiviteten till en enda stad, vanligtvis huvudstaden.  Detta förekommer i både fattiga och rika länder men är mer extremt i de förstnämnda. Sverige är inte Stockholm (trots en tydlig koncetration av högutbildade och höginkomsttagare) men frågan är om inte Ungern är liktydligt med Budapest.

Israel är iaf ur ekonomiskt hänseende Tel Aviv och dess storstadsområde. Statistiskt rör det sig om 85-90 % av finanssektorn och lika stor andel inom alla avancerade sektorer såsom IT och forskning inom företag. 

Israelerna kanske bor utanför Gush Dan (motsvarigheten till Stockholms Län), åtminstone till lite mer än hälften, men var de arbetar är mer än uppenbart. I samband med förbättrade pendlingsmöjligheter till Tel Aviv(!) via tåg har ett ”buisness district” (för det rör sig verkligen om den amerikanska motssvarigheten) vuxit fram längs stadens fyra tågstationer som den delar med Ramat Gan. Tel Aviv Universitetet, Tel Avivs centralstation, Tel Aviv HaShalom och Tel Aviv Hagana har tillsammans säkerligen 90% av israelis skyskrapor  (och de växer som svampar ur jorden) och här arbetar människor från hela landet.  Min egen arbetsplats är belägen vid Hahagana i ett ”blygsamt” sjuvåningshus.

Personligen pendlar jag från Haifa, ingen trevlig och högst temporär erfarenhet. Tåget från Haifa är proppfullt från och med Binjamina, som ligger 40-45 minuter tågmässigt från Tel Aviv. På kontoret finns dock flera från särskilt Jerusalem samt även  Modiin. Pendlingsavståndet från Jerusalem är trots den avståndsmässiga närheten minst en timma. Den som blickar ut över över motorvägen Ayalon i Tel Aviv vilken arbetsmorgon som helst kommer se en trögrörlig gröt längs den 5-6 filiga motorävgen!

Behöver det vara så här? Paradoxalt känns som Israel är såpass fattigt att Tel Aviv klustret är enda möjligheten till avancerad ekonomisk aktivitet. Samtidigt är infrastrukturen såpass bra och usel på samma gång att samma kluster skapar ren transportinfakt.I teorin är pendling fullt möjlig vilket lockar folk att göra det. I praktiken är reseavstånden betydligt längre än vad som anges (ett fenomen Tel Aviv delar med hela världen).  Jag har nog inte pendlat en enda dag oavsett tidpunkt då det inte är någon form av försening med tågen, ingen överdrift. Tel Aviv saknar dessutom tunelbana trots att Gush Dan har tre miljoner innevånare som bara blir fler. Bussar finns men liksom tågen följer de en officiel och en reel tidtabell. Alla vill inte bo i Tel Aviv, folk har bara inget val. För vilken livskvalitet är det att pendla  2-3 timmar varje dag? Särskilt som löneläget inte direkt är Londons eller Tokyos där liknande pendling sker.

Tittar vi på israelkartan är dessutom andra klusterkombinationer svårgenomförbara.  Jerusalem ligger mitt i ”landet Israel” men inte i staten. Idealiskt och visionärt Skulle Jerusalem kunna utgöra ett ekonomiskt centra för västbanken. Israel är dock inte intresserat av detta så länge det inte råder fred och gränser (de senare som samma Israel inte heller är intresserat av)  eftersom det arabiska Jerusalem enkelt skulle bli större än det judiska. Beer Shevaregionen har landmässigt möjligheten att bilda ett kluster men befolknigsunderlaget är alldeles för blygsamt och infrastrukturen leder obarmhärtigt till Tel Aviv.

Tel Avivs enda möjliga konkurrent är faktiskt Haifa, som knappast ens når upp till midjan på Tel Aviv idag. Staden ligger i norra Israel och tillsammans med gallillen bor här mer än 2 miljoner människor. Haifa har i teorin vad som behövs med ett framstående universitet och Israels Kth, Technion. Vad Haifa saknar däremot är den infrastruktur som skulle kunna göra staden till den storstad den faktiskt borde vara. Avstånden i Israel är fysiskt små men genom dålig infrastruktur skapas periferin som egentligen inte borde finnas i ett så litet land. Gallileen som borde vara en del av stor-Haifa är det inte eftersom vägnätet är underutvecklat och dessutom saknas tåg. Ett ordenligt järnvägsnät i Gallileen som sammanstrålade i Haifa skulle skapa en helt ny arbetsmarknad och konsumentmarknad med Haifa som centra. Varför detta inte är gjort finns ingen vettig förklaring till vad jag vet (har det med att det finns en stor arabisk befolkning i området?). Det är nämligen bra på alla sätt och det enda som faktiskt skulle kunna skapa dynamik i en landsända som idag plågas av utflytning av alla med ambitioner.

Notera: Bild1 föreställer nuvarande järvägsnätet och Bild2 ett högst Ooriginellt förslag hur Haifa skulle kunna bli en knutpunkt i norr.

Har varit i israel lite mer än en månad nu och det är en mycket intressant kulturchock jag och många andra olim med mig går igenom. Det positiva med Israel kände vi till och det förde oss hit i första början. Det negativa däremot har till stor del varit dolt i abstraktion men blir nu akut närvarande. Israel är inte annorlunda från Sverige eller något annat västland, det är insane (känner att detta engelska ord bäst beskriver). Som om krig och hårda immigrantliv inte vore nog har israelerna skapat ett samhälle som inte behöver något av dessa ingredienser för att vara rätt obehagligt att leva i. Byråkratin är ineffektiv, inkompetent och folkflertalets fiende. Du kämpar varje dag för att den ska göra sitt jobb. Ignoransen är enorm och servicen noll. Alla samhällsinstitutioner eller halvstatliga företag fungerar ofta efter modeller så korkade att de måste vara uttänkta. Detta sagt så finns här också genialitet som inte existerar i Sverige, men absolut inget lagom eller mitt-i-mellan.

Samtidigt finns här en hårdhet som yttrar sig i obehagligt beteende människor emellan. Just detta är intressant att utveckla varför. Utan att försvara människors beteende finns här fyra förödande ingredienser som påverkat folkkulturen negativt.

Först har vi hyper-multilkulturalismen. Studier visar att tilliten i heterogena samhällen är lägre och att det som kallas “transaktionskostnader” stiger. Kommer människor från 170 länder och det inte finns någon majoritet så finns heller ingen naturlig grund för tillit än att alla är “judar”.

Sedan har vi ursprunget för samhällsinstitutionerna. Israel grundades av judar formade i tsarryssland och fick sedan ett tillskott av orientaler. Jag har svårt att tänka mig en värre kombination för skapande av institutioner vilka i sin tur påverkar människors beteende.

Nummer tre är fulheten i samhället. För att citera den mycket framstående brittiske författaren och läkaren Anthony Daniels (Theodore Dalrymple): “Where things are ugly, behaviour gets ugly”. Det finns ett utbrett förfall i israeliska städer och smuts och nedgång. Väldigt många människor klär sig dessutom fruktansvärt fult och går med usla hållningar. I en sådan miljö där fulheten härskar blir också beteende fult. Varför bry när ingen annan gör det? Varför inte skräpa ner? Varför inte behandla personen som skit när han uppenbarligen behandlar sig själv som skit? Judiska religiösa artiklar är dessutom präglade av dålig smak med syslödsliknande guldtrådsväv i samett som det vackraste av vackra (jämför med exempelvis katolicismen).

Nummer fyra är judendomen i sig. Judar är ett egalitärt folk och det finns ingen jude vad jag vet som anser att en annan jude är “bättre”. Detta skapar ett samhälle utan hierarkier och formaliteter. Visst, på gott att det skapar ett tillgängligt samhälle, alla kan prata med alla, på ont att alla anser sig ha rätten att göra det.

Fortsättning följer..

Konflikten mellan judar och araber i området känt som landet Israel eller Palestina har pågått mer än 100 år nu. Kampen har förts på alla plan såsom ekonomi, krig, terrorism och mindre beräknat demografi. Judarna alltid kämpat i motvind, men också alltid stått som segrare (varför jag lägger större ansvar på Israel att lösa konflikten).

Israel är idag inte hotat militärt på något sätt. Landet är så militärt överlägset att det i ett konventionellt krig skulle kunna besegra hela mellanöstern utan vidare. Konventionella krig riktar sig nämligen även mot den civila infrastrukturen och grannländerna är enormt sårbara då de inte ens i fredstid kan skänka sina medborgare drägliga liv. Iranska kärnvapen ger jag inte mycket för då jag varken tror att de kommer användas eller ens om de gör det kan “utplåna” Israel.

Det sista vapnet som egentligen inte är uttänkt som ett sådant, men fungerar reellt som det, är demografi. I flera multinationella länder och områden pågår en numerär kamp som emellanåt resulterar i krig och konflikt. I Mellanöstern har vi Libanon som paradexempel, men även länder som Irak, Yemen, Algeriet, Kuwait och flera andra Gulfstater har sina egna numerära konflikter (mellan berber och araber, kurder och araber samt mellan shia-sunni-kristna).

I det heliga landet har judar alltid haft lägre nativitet än den arabiska befolkningen och det befolkningsövertag som ändå tillskansades skedde med en kombination av invandring och senare den “etniska rensing” som blev resultatet av arabernas anfallskrig mot israel.

Trots att det efter Israels utropande bara fanns 150 000 arabiska medborgare utgör de idag 1,5 miljon eller tio gånger fler.. på 61 år!. Skulle Sverige haft samma befolkningsökning hade det funnits drygt 70 miljoner svenskar inom Sveriges gränser. En del av denna ökning har skett genom annekteringen av östra Jerusalem och en del genom palestinsk invandring och naturalisering till Israel. Majoriteten av ökning beror dock på en rekordnativitet kombinerat med en rekordlåg mortalitet bägge aldrig tidigare skådade i mänsklighetens historia. Under 1960-talet tredubblades antalet israeliska palestinier för varje generation och en nedgång i nativiteten inleddes först i slutet av 70-talet som stabiliserades under 80-talet. Internt har det alltid rådigt stora skillnader mellan kristna, druser och muslimer men dessa blir allt mindre intressanta då muslimerna helt enkelt utgör en så stark majoritet att de andra blir mer och mer oväsentliga.

Även om andelen palestiner bland den vuxna befolkningen länge inte utgjort mer än 12-15 % så var 30 % av alla nyfödda barn av palestinsk härkomst under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Ingen invandring i världen kunde hålla jämna steg med denna nativitet och den miljon invandrare från före detta Sovjet gav egentligen Israel bara ett decenniums andrum!

Under ytan skedde dock en kulturrevolution inom den palestinska befolkningen i Israel (liksom den judiska) men denna hölls länge statistiskt omärkt (liksom hos den judiska) eftersom den balanserades av mer konservativa element som stärkte sin ställning och ökade sitt barnafödande.

År 2003 förändrades allt och en process som kanske skett av sig självt på ytterliggare 30 år skedde mer eller mindre på fem år! Dåvarande finansminister Benjamin Netanyahu inledde en drastisk omstrukturering av det israeliska barnbidraget. Bidraget som tidigare gynnade extremt barnafödande på bekostnad av mer sunt barnafödande genom att göra det lönsammare att ha 10 barn än att ha 5 eller 3 skars kraftigt ner och omformades till mer fasta nivåer. Konsekvenserna blev att familjerna fick bära sina kostnader själva om de önskade tio barn eller fler. Dessutom blev kvinnligt förvärvsarbete mer och mer en nödvändighet (eller manligt för ultraortodoxa judar) liksom ett övervägande vilken levnadsstandard som önskades. Inom den israelisk-palestinska sektorn vinner de progressiva elementen allt mer terräng, om så enbart för att det är en ekonomisk nödvändighet. Samtidigt har en viss kulturell modernisering (läs materialism) även resulterat i högre krav på levnadsstandard än tidigare.

Allt detta sker parallellt med en judisk israelisk babyboom utan stop i sikte, vilket inte är helt av godo. Den ökade fruktsamheten är nämligen enbart delvis ett resultat av att ryska judar blivit mer israeliska. Den största orsaken är att ortodoxa och särskilt ultraortodoxa blivit en större andel av antalet kvinnor i barnafödande ålder. Även om den ultraortodoxa nativiteten också påverkats negativt av omstruktureringen av barnbidraget så är gruppen så stor nu att det spelar mindre roll.

Men, som judisk stat är israel inte längrehotat. Som sekulär sådan däremot kommer de närmaste 20 åren vara helt avgörade.

Bild 1 visar en tabell födelsetal per 1000 kvinnor. Betydelsefull för att förstå åldersammansättningen hos en befolknig. Även kvinnor i medeltal plötsligt bara skaffar ett barn så kan det ändå födas väldigt mycket barn eftersom deras mammor hade många barn och det allstå nu finns många kvinnor i barnafödande ålder.

Bild 2 visar fertilliteten, alltså hur många barn en kvinna mellan 15-44 kan förväntas skaffa om den nuvarande (beräknas per år) trenden håller i sig.